Ja, vad mer kan jag säga. Den varma chokladen som råkade spillas över sängen är nu bortskurad ur madrassen och ett minne blott. Men minnet finns kvar och än en gång grämmer jag mig över mitt lilla rum (eller stora säng).
Det finns väldigt få ställen man kan slå sig ner och äta på, Med min kämpis brukar vi sitta sena kvällar på köksgolvet i vår lilla kokvrå, man ryms nog om man inte är kräsen, man får inte bena raka eller så.. Är jag ensam är det framför datorn jag hamnar. Men när man har sällskap får man bli kreativare. Om man sitter på golvet med ryggen mot bokhyllan ryms man två och då kan man dessutom se på film om man drar fram skärmen lite. Ofta blir det nog ändå sängen som lockar där man kan bekvämt sträcka på sig och inte har en kartbok som gräver en mellan skulderbladen. Farligt men lockande, som så mycket annat. Ett riktigt kök där det skulle rymmas ett matbord skulle vara drömmen och inom ett och ett halvt år blir det dags att flytta igen så drömmen är kanske inte så långt borta.
Att få kaninerna bort från datorn och ut ur sovrummet är därimot en dröm jag tror jag får vänta på en god tid ännu. Det är inte ett par gånger jag har vaknat 5 på morgonen med att dom lekt katt och råtta eller bestämt sig för att moblera om. De brukar ändå lugna mer sig efter att dom fått mat. Det är viktigt att vila på maten. Men sen blir det fart igen och spån och pälstussar yr ut ur buren. Rakt in i min dator, grrr! Det är rent av förundransvärt hur snabbt mitt rum blir dammig, isynnerhet runt buren med 2 meters radie. Plötsligt ser det ut som om jag inte rört min kalender på ett halvår, och den använder jag ändå så gått som dagligen.
